Red min häst idag & det blev bara pannkaka.. Blir så ibland när han är så pigg & jag inte på humör :/ Då går vi inte ihop alltså. Så ingen bra känsla idag :(

Ingen bra känsla idag i övrigt, känner mig dissad från alla håll och kanter. Känner mig hemsk. Åh, aja. Hoppas på en bättre dag imorgon men tvivlar ju just nu -.- Har oftast en bra dag i följd av två sämre dagar. Men nu har jag haft två bra dagar och en dålig dag, så blir väll ett helvete imorgon istället .. Med denna inställningen iaf :P

Just nu känns det inte okej.. Inte alls.

Hade en superkväll igår! Trots det taskiga vädret   Har nog inte skrattat så mycket på ett bra tag! Livet kändes helt felfritt just då och det var en underbar känsla. Önskar att det kunde kännas så jämt! Tyvärr får man ju ta tag i sina problem dagen efter ändå, för de återstår ju. Men det var ju iaf skönt att man kunde lägga de åt sidan för en kväll och bara må toppen & skratta & ha trevligt   Så tackar alla inblandade för den!

Min häst fick vila igår efter Susanne träningen dagen innan. Tror han tyckte det var ganska skönt faktiskt   Han frös också mitt lilla hjärta.. Han är klippt och hade fleecefodrat regntäcke på sig, däremot utan hals så han stod och huttra lite. Ska försöka hitta ett halstäcke imorgon på Loppisen som jag , My och Jhonna ska till   

Ha det! Nu orkar inte jag skriva mer..   

Svar på kommentar först :)

En som skrivit att man ska se sina vänner som V Ä N N E R och inte psykologer, och så är det ju absolut men då kan ju ens vänner säga att de inte orkar längre så att det inte går så långt? För jag själv tänkte inte så långt eftersom jag var sjuk. Men antar att våran vänskap inte var tillräckligt viktig för dessa personer, så det var därför de inte sa något. Självklart har jag förståelse för att det blev mycket & att det till slut ledde till att de själva mådde dåligt. Har inte sagt nåt om det? Men jag tycker F O R T F A R A N D E att man kan säga ifrån eftersom jag mådde så pass dåligt att jag inte kunde se det själv. Men som sagt, jag vet vilken grad vår vänskap låg på så då har jag det bättre utan dom   Har aldrig sagt att jag är felfri heller. Det blev fel alltihopa men det som sårade mest var att dom just inte sa ifrån. Kanske klarade dom inte det, vad vet jag. Var nog det som behövdes också, att det bröts där så jag ska väll tacka för att jag fick en chans att må bättre också, så tack   

/ Isabell

Halloj! Blivit superdålig på att blogga, jag veet    Men orkar inte så blir uppdatering några gånger i veckan bara. När det hänt nåt speciellt eller när jag behöver skriva av mig.

Idag har jag ändå en okej dag. Har ju börjat blivit färre såna nu efter jag börjat skolan. Är en person som ser mer bakåt än framåt så har ju tänkt en hel del. Ibland vore det enklare att bara vända det som hänt ryggen och gå vidare, vilket jag gör de dagar jag mår bra. Då blir jag arg över det som hänt men är jag på det sämre humöret så vänder jag det emot mig. Och tyvärr så vet en del om detta och tar det till sin fördel. Även jag gör misstag, för ingen är felfri. Men jag ska tydligen vara det. Nu när jag faktiskt mår bättre så gör jag färre iaf. 

Tänkte berätta hela den historien nu. Mest för mig själv men även för att på nåt sätt kanske kunna lägga det bakom mig och se mina förbättringar.   

Det hela började när Roger dog, den 5e oktober 2011. Jag och Roger hade egentligen inte SÅ bra kontakt utan vi var vänner, såsom jag är med många fler i stallet. Jag köpte hans häst så vi hade ju Pampen gemensamt. That´s it. Vet att folk undrat. I alla fall så började jag må fruktansvärt dåligt, hamnade i en riktig kris faktiskt. Skolan gick rent ut sagt åt helvete. Jag gick några få dagar i veckan, de jag klarade av tills jullovet. Då beslutade jag mig för att göra en omstart, verkligen försöka med skolan och alla 33 rester som jag hade lyckats få på mig. Och alla vet ju att stress + depression inte är bra tillsammans.. Haha nej det ledde ju bara till att jag mådde ännu sämre. Men hade ett par vänner som hjälpte mig med läxorna, så jag trappade ner långsamt men säkert & inte skaffade mig fler rester. Så när jag fick julledigt och tog kontakt med ungdomssmottagningen i örebro så var jag säker på att jag skulle greja det! Men så fel jag hade. Tror jag trodde för lite på mig själv. I vilket fall så började skolan igen, jag gick hos både ungdomsmottagningen & skolkuratorn. Men kände att umo inte gav nåt så slutade där och gick enbart hos Sabina (skolkuratorn). Men slutade snart med det också för att jag kände mig som ett stort fel som inte gick att reparera typ. Jag skötte väll skolan i början iaf, var där och försökte. Ljög ganska mycket tyvärr, var mitt sätt att skydda mig själv kan man säga. Ljög för mina föräldrar om att jag hade ledigt / hemläxor osv. Så var hemma ibland när jag kände att jag inte orkade. Jag mådde definitivt bättre, det gjorde jag! Jag började rida lite oftare och det vanligaste man gör när man mår dåligt är att tappa ner på sina intressen (har jag fått lära mig) och så var ju fallet i början. Jag red aldrig.. Men tog tag i det också och red ibland, skrittade ut i skogen väldigt mycket och det dög för mig. Det var precis vad jag behövde för att orka! Sen vet jag inte vad som hände faktiskt. Började utveckla mycket orokänslor för folk jag höll kärt och var nästan aldrig hemma. Stängde min familj ute. Sen trillade jag dit igen. Om man kan kalla det så förstås, hade ju aldrig blivit riktigt bra från första början.

Den här "gången" så spårade det totalt. Så i Maj så hände det som bara var en tidsfråga tills det skulle hända. En vän lämnade min sida , en vän jag anförtrott mig väldigt mycket till! Jag har till viss del förståelse för det idag, men det hade jag inte då. Jag blev totalförstörd och då fick mina föräldrar även reda på hur dåligt jag mådde. Jag var in till örebro och fick remiss till lindesberg. Efter det så fick pappa ringa skolan och säga att jag "hoppade" av. Det enda jag gjorde i två veckor var att sova och gråta. Åt ingenting och rasade ner i vikt. Hade bra stunder stundtals, då jag spelade spel med mamma & pappa. Men kunde inte ens sova i mitt rum, alla hemska tankar jag haft fanns där och det var absolut inte det jag behövde de liksom..  Efter dessa två veckor iaf så tog jag även tag i Pampen (struntade inte i honom såklart. Åkte dit någon timme varje dag), min vän Frida hjälpte mig att flytta tillbaka honom till gyttorp. Det var som en tyngd från mina axlar lossnade redan då. Jag behövde inte känna att jag behövde till lösdriften där jag kunde stöta på min gamla vän. För det skulle bara dra upp såren som jag börjat läka ihop! När jag flyttade tillbaka Pampen så började jag må bättre, fick nya rutiner och nya vänner. Jag började göra saker som jag inte orkat förut, såsom umgås med vänner. Många gamla vänner som blivit drabbade av detta fanns för mig och jag är så otroligt glad att jag har dem kvar! För de var absolut inte värda den totala dissen jag gav dem.. Men jag var sjuk & det har dom förståelse för, de finns för mig än idag   Det är vad jag kallar äkta vänner! Skulle inte byta er mot nånting, ever.

Idag mår jag bättre, jag och Pampen tränar nu för Susanne på fredagar och vi blir bara bättre och bättre! Många som inte trott på honom gör det idag, så skönt att bevisa för er att ni hade fel! Har fått mycket hjälp med både honom och andra saker av min fina vän My, som är en av de vänner jag skaffade när jag flyttade tillbaka till gyttorp. Jag må ha få vänner men de få jag har är äkta   Och jag har hellre få BRA vänner än många falska. Så är det. I vilket fall så har jag även tagit tag i skolan, går två dagar i veckan i ladugården för att göra klart min lantbruks APU. Mår inte helt bra än men är definitivt på rätt väg   

Jag tackar mina vänner för att ni finns där för mig i alla lägen! Speciellt en vän jag pratar väldigt mycket med, du vet vem du är   Så glad att jag återfått mina gamla vänner, som aldrig lämnat min sida och även att jag fått mina nya fina vänner. Vänskap är nog det finaste man kan ha, trodde aldrig att jag skulle känna så igen efter det som hänt. Men det gör jag! Man behöver bara hitta rätt vänner.

Tråkigt nog har jag ingen kontakt med dom som var med när jag mådde dåligt, tyvärr. Men så är det. Iaf så tror jag att allt det hände av en anledning, vet inte vad den kan vara dock. Skönt att den perioden är över! Men kan än idag ha mina dagar, börjar bli fler i antal nu när hösten är på gång. Tydligen är det vanligt. Men jag kommer ALDRIG trilla dit så illa som jag förut. Det kan jag säga och vara ärlig till 110 %   

Vill även tacka några för alla styrkekramar ni sände genom facebook, det hjälpte faktiskt! Var precis det jag behövde de kvällar jag satt ensam. Så tack <3

Nu har jag berättat en liten del av min historia. Och den slutar inte här, troligen kommer den fortsätta med trevligare händelser   

Känns ganska bra just nu! Känner mig omtyckt både från familj & vänner fastän min dag inte började så bra.

Bara ta nya tag & kämpa vidare. Kan säga att så såg inte min blick på livet ut igår för fem öre! Men visst har allt blivit bättre, det har det :) Men har mycket kvar! Håll tummarna för att jag klarar det :)

Min häst var billig idag. Jag red runt sjön & lät honom springa av sig & efter det kunde han inte trava ordentligt. Åh vad så arg på honom! Hoppas innerligt att det går bra att rida imorgon och att det åtminstone går att trava, annars var detta en smäll mot allt vi kämpat för. Men han var antagligen bara pigg. :/ känns ändå inte så bra. Men men.

Skriver ett inlägg om min underbara häst!

Pampen (swift champ) varmblods travare född 2003, valack, skolades om till ridhäst för några år sedan. Dåvarande ägare red honom nån gång i veckan i skogen vilket inte ledde till speciellt mycket muskler. April 2011 köpte jag honom och började muskla upp och träna ordentligt. Jag visste egentligen inte vad jag höll på med med som tur var så har jobbet jag gjort gett resultat. Första tiden red jag mest själv & lärde känna honom. I november 2011 så flyttade vi till Liberg (lösdrift) och pga mitt eget mående så blev det inte mycket rida av. Småred ibland & skrittade mycket i skogen och det gav muskler det vill jag lova! Nån gång i januari 2012 satte vi igång på riktigt, longerade i galopp och red ordentligt. Jag visste inte riktigt hur han skulle gå för att gå bra så det felet jag gjorde i början var att samla ihop honom för mycket & inte få med bakdelen. Såhär fortsatte det tom Maj då jag flyttade tillbaka till Grk. Där fick jag hjälpen jag behövde och plötsligt var vi igång ordentligt, denna gång rättade jag till det felet jag lyckats gjort. Han började få mer rumpmuskler & snart var vi igång och galoppera i både höger och vänster.

Idag har han fått jätte bra takt i traven, har däremot lätt att tappa balansen och då får man börja om och hitta den igen. Nu för bara några dagar sedan har han börjat med något passageliknande, inte riktigt passage såklart men tog det ordet för att förklara stegen han tar. Så fin! Galoppen sitter också bra, höger blir bara bättre och bättre och han är inte "sne" längre som jag uppfattade honom, han går i form och försöker verkligen. Vänster går också bra, har utvecklats jätte mycket sen jag kom tillbaka till gyttorp! Har börjat gått i form nu där också, han är fortfarande lite "sne" där men det behövs nog bara mer träning så kommer den sitta sen   Synd att jag inte har några filmer kvar när jag galopperade i början (när jag kötpe honom) och sen en nu. Världens skillnad!

Nu ska vi börja träna igång & avsaktningar samt galoppfattningar i höger eftersom han är så pass stabil så han klarar av det. Det enda är att han gärna vill springa lite efter man galopperat men ska lugna ner honom först innan jag gör en ny galoppfattning osv. Till våren hoppas jag att vi ska kunna starta våra första tävlingar   

Nu orkar jag inte skriva mer än att min fina är den bästa på denna jord   

Måste bara få klaga av mig.. Tycker det är lite dåligt att man ska behöva ringa 3 olika nummer innan man får beskeddet att man ska ringa till lindesberg istället? Vafan. Tycker det är tillräckligt jobbigt som det är & dessutom hatar jag att ringa och prata med folk jag inte känner. Pratar såklart om vårdcentralen (kurator). Fick ett nummer först så då testade jag det, fick trycka mig fram igenom en telefonsvarare och sedan fick jag en telefon tid. När de sedan ringde upp mig så blev jag hänvisad vidare till ett annat nummer. Gjorde samma sak där sen ringde de upp mig & då blev jag hänvisad vidare så då testade jag nästa och när jag väl hade kommit rätt, talade in på telefonsvararen oså så fick jag ändå bara beskeddet att ringa Lindesberg. Skapligt irriterad -.- Tycker ju att de kan koppla en vidare eller nåt så man slipper ringa 3 olika nummer för att komma till kuratorerna i Nora. Jaja, nu har jag i alla fall fått mig ett svar & ska bara våga ta tag i det här nu. Men är inte ensam vilket känns enormt skönt, har inte all den tyngd på mina axlar som jag hade förut.

Så vi får se vart detta leder